Fågelsång

I morse var det symfoni här ute på Castillot. Är ingen direkt fena på fåglar. Mer än att jag är övertygad om att det var dom som sjöng. Det känns att det är något på gång. Den årliga vårexplosionen. Allting föds igen och rätt vad det är så har man slängt in veden i vedbodarna och springer runt med gräsklipparn. Så går det ett varv igen. Man undrar hur många varv som man har kvar. Hur många man orkar. Säger som Tomas Wassberg "kroppen blir segare" man orkar inte lika mycket längre på samma tid som man gjorde som elastisk 30 åring.

Hitlåten ligger där och lurar. Väntar på att få en liten guldkant och spelas flitigt i radion. Önsketänkande! För lite oahoah och för mycket innehåll i texten. Men refrängen har en schysst hook. Så det så. Går allt som jag tänkt mig så kommer den att ligga på Spotify åttonde maj. Nu brukar ju Murphy ha ett heller fler fingrar med i spelet. Så vi lämnar det öppet som det heter.

Plektrum  har plötsligt blivit en bristvara här hemma. Brukar ha ett par på varje gitarr. Nu är det ungefär den mängden man hittar här hemma. Två! Läste Lundells blogg. Intressant tanke med att placera sig själv i en nyutexaminerad kropp. Som rappare. Har svårt att förstå mig på den musikgenren. Men tanken är skojig. Lundell rappade har du nånsin vart i Stockholms city själv kontrar jag med På slavmarknaden i Hälsingland idag!

Tänk dig jag i jeans som för uttrycket Gällivarehäng att blekna. Dessutom som odödlig tonårsplös. Undrar har alla dessa olika jag får plats i denna kropp. Ligger något i textraderna:
Ibland är jag åtta ibland tjugosju Min ålder den kretsar kring då och nu.
Poetiskt så att det förslår ju. Göra den som en vild Screamin Jay Hawkings.

Plågsamt

Det är oordning i verkligheten. Hjärnan vill en sak och kroppen en annan. Känner mig sliten, helt enkelt. Som om en tid av rekreation vore att rekommendera.

Kanske är det så att proppen gått ur sedan vi (Han & Hans Vänner) gjorde det i lördags. Spelade in och avrundade med partyt som var the best på väldigt lång tid. Sedan har mitt  självplågande experiment pågått. Dygn två just nu och det känns min kropp. Men skam den som ger sig. Snart kan jag gå ner i spagat!

Utanför lyser solen och jag sitter fast i en väldigt konstig ställning. Hur ska jag ta mig ur den. Kanske bara skita i den här självplågande delen av livet och ge sig i kasst med la dolce vita istället.

Rusa över till Bacchus. Köpa hans idéer om hur livet skall levas.

Dylan ligger på sin sommarplats. En favorit där han kan husera i skuggan. Flytta sig allt eftersom solens strålar värmer. En svart lurvig päls i solgass är ingen höjdare.

Saknar orden kan bero på inspiration heller något i den stilen.