Fågelsång

I morse var det symfoni här ute på Castillot. Är ingen direkt fena på fåglar. Mer än att jag är övertygad om att det var dom som sjöng. Det känns att det är något på gång. Den årliga vårexplosionen. Allting föds igen och rätt vad det är så har man slängt in veden i vedbodarna och springer runt med gräsklipparn. Så går det ett varv igen. Man undrar hur många varv som man har kvar. Hur många man orkar. Säger som Tomas Wassberg "kroppen blir segare" man orkar inte lika mycket längre på samma tid som man gjorde som elastisk 30 åring.

Hitlåten ligger där och lurar. Väntar på att få en liten guldkant och spelas flitigt i radion. Önsketänkande! För lite oahoah och för mycket innehåll i texten. Men refrängen har en schysst hook. Så det så. Går allt som jag tänkt mig så kommer den att ligga på Spotify åttonde maj. Nu brukar ju Murphy ha ett heller fler fingrar med i spelet. Så vi lämnar det öppet som det heter.

Plektrum  har plötsligt blivit en bristvara här hemma. Brukar ha ett par på varje gitarr. Nu är det ungefär den mängden man hittar här hemma. Två! Läste Lundells blogg. Intressant tanke med att placera sig själv i en nyutexaminerad kropp. Som rappare. Har svårt att förstå mig på den musikgenren. Men tanken är skojig. Lundell rappade har du nånsin vart i Stockholms city själv kontrar jag med På slavmarknaden i Hälsingland idag!

Tänk dig jag i jeans som för uttrycket Gällivarehäng att blekna. Dessutom som odödlig tonårsplös. Undrar har alla dessa olika jag får plats i denna kropp. Ligger något i textraderna:
Ibland är jag åtta ibland tjugosju Min ålder den kretsar kring då och nu.
Poetiskt så att det förslår ju. Göra den som en vild Screamin Jay Hawkings.