Det faller snö utanför Castillot! Inget konstigt egentligen. Bara februari så ett par vintermånader till får man nog räkna med. Känns som om det är dags att slipa motorsågskedjor igen. Ge sig ut i skogen. Fälla ett antal träd som skall ge nästa vinters värme. Inser att det har gott ett år igen. Kroppsarbete som skapar viss träningsvärk. Okända muskler som kommer till liv. För att sedan ligga i träda i cirka elva månader. Trädens hämnd.
Tur att det finns egen skog. Annars har man inte fått fälla några träd alls. Tycker synd om de gamla skogsarbetarna som plötsligt måste validera upp till motorsågskörkort. Förmodligen en bra sak som slår fel. Det har hänt mycket i skogen.
Ringde min Ocoole kamrat i Los och snackade bort en stund. Samtalet kretsade mellan glesbygd, musik och en massa alldagligt. Vi insåg att man lever lite bättre rent kulturellt så här på sidan om Babylons hjärta. Kreativiteten får flöda som den vill. Man får sitt av grottekvarnen bakom ratten i bussen. Tar del av människors vardag.
Gårdagens snackis var melodifestivalen. Kände mig lyckligt ovetande. Finns andra viktigare saker än att hålla sig up to date med det spektaklet. Tydligen har någon jojk trall gått vidare. OK! Tillbaka till ursprungsreglerna. Det att landets bidrag skall spegla landets musiktradition. Helt övertygad om att det satt någon nåjd med ringtrumma och jojkade någon björn kors och tvärs i Lappland. Detta långt innan till och med den svartvita televisionen. Det måste banne mig vara musiktradition om något.
Min kära fru gör en beundrans värd insatts. Vår vän som ligger svårt sjuk i ALS, numera på sjukhuset vill ha henne där. Tar sin lediga dag och åker ner till Hudiksvall. Tillbringar dagen där. Bör kanske nomineras till Svenska Hjältar. Själv är jag glad över att jag hann hälsa på medans hon fortfarande var kommunicerbar och spela, sjunga lite för henne. Se ett leende bakom sjukdomen. Sprida en stunds glädje mitt i det svåra.
Glädjeämnen finns det också. Bara det att Han & Hans Vänner spelas som aldrig förr på Spotify. Kanske det är så att vår gitarrist som jobbar inom skolan spridit att vi finns där. En teori som mycket väl kan stämma. Samtidigt så ger den en morot åt vad som komma skall. En bit kvar fortfarande men raketen startas den 18 april. Sen om allt går enligt plan A så skuts tredje steget ut i maj.
Känns som om jag skall ge fullständigt fan i vädret utanför. Ta hunden och ge mig ut på en promenad. Risk faktor är att det under den fallna snön finns isfläckar som blir riktigt halkiga när det ligger snö på dom. Lev väl därute!
