Dyningar efter Sven

Hej mitt vinterland! Ja! Så kan man ju också börja ett inlägg. Så här på en lördagsmorgon när men en timme tidigare masat sig ut i morgonrock och mysbyxor i tio graders kyla!? För att sätta i motorvärmaren i Bollinder Munktellen. Gården behöver saneras från det som numera populärt kallas lappmögel. Men som borgmästare över Castillo de Ljungströms imperium så måste man se till att infrastrukturen fungerar. Bor man så här som vi gör så är det ett måste. Infarten är fixad men gårdsplanen. Alla dessa gaddar som skall skottas upp. Den med högs prioritet är den till vedboden. Utan ved ingen värme. Så bara att greppa de redskap som behövs och ta sig dit. Bollinder Munktellen får ta hand om gårdsplan/vändplan. Så bara jag är klar med detta inlägg så brakar det roliga igång.

Att köra buss i snöväder har också sina sidor. Det går liksom lite långsammare är en solig sommarmorgon. Känns även som om kroppen har intagit någon sorts vinterförlamning också. Man rör sig så som en ultrarapid upptagning från ett militärlogement efter en fjorton dagars manöver, Det vill säga inte alls efter att sanering av persedlar och egen hygien vård är avklarad. Så då sitter man bakom ratten med självutnämnda nervösa kartläsare. Slänger ur sig den ena sarkasmen efter den andra bara för sitt eget höga nöjes skull. För varje femetta man får in så ändras ansiktsuttrycket på passagerna. Hornen växer och man känner sig så där maktfullkomlig som bara en diktator i en bananrepublik kan göra. Det är nu man grabbar mikrofonen och utbrister som  med en speakerröst från tidig journalfilm: Det är ett ymnigt snöfall vi nu passerar igenom. Som Ni ser så försvinner vägen bitvis och jag har ingen aning om vart jag kör. Men det känns rätt. Ooooppss! Där var visst…. Där övergår man till total tystna och låter bussen guppa till lite extra på någon schysst knöl som man hittat. Detta trick fungerar nog bäst efter Norrbovägen.

Igår när man kom hem efter att ha roat sig på detta vis ett helt arbetspass. Så hade min bättre hälft gjort en fantastisk middag. Älgbiff med sallad och pommes. Borde ha varit någon annan sorts potatis men snön hindrade henne från att ta sig till mat krängaren. Så Kajsa Varg fick rätt igen. Sedan schysst efterrätt och TV soffan. Sedan förstår Ni alla vad som händer. Redan vid första frågan i På Spåret så känns ögonlocken som två överviktiga betongklumpar.  Dom slår igen med ett brak och samtidigt så klubbas man i huvudet av John Blund. Kan inte direkt påstå att man är en social och utåtriktad person just då. Några timmar senare och förmodligen ett antal program senare så vaknar man. Bara för ett toalettbesök och nattbestyr. Sedan en zombi liknande förflyttning till sängen. Utvilad vaknar man av mat och sovklockan lika tidigt som vanligt. Bättre hälften får sova vidare. Det har hon förtjänat både en och fler gånger!