Så har en vecka rullat undan igen. I den här takten så är det sommar igen när som helst. Man hinner liksom inte ens blinka så är man där. Veckan som sådan har inte haft något betydande att bjuda på. En artikel om bajs i nattbussen med diverse kommentarer att både glädjas och förundras över. Tänker bara skumma det lite grann just nu. En person undrade vad facket gör. Följdfrågan är vad gör du som förmodligen är en del av den fackförening du hackar på. Nästa är en person som skyller på föräldrarna! Herre Gud! Är man över 18 har man liksom eget ansvar. Man är myndig och får gå på krogen. Basta! Sedan har vi då X-Trafik som anser att vi som kör buss skall ta hand om problemen så att dom inte hamnar någon annan stans??? Vad menar karln? Nog om detta. Kommer att angripa problemet bara min hjärna fått komma ner i varv och kan summera och detaljera problem och åtgärder. Bäva månne de ansvariga!
Sedan har vi små glädjeämnen. Jag menar att tar man en dålig sak bör man i alla fall kontra med två bra. Dök upp en kille. Heter väl så fortfarande eller grabb, tonårsplös. Var hemma hos honom på anmodan av hans föräldrar för flera år sedan. Ämnet var Bob Dylan. Nu ska jag genast säga att jag inte är någon överdängare på gitarr. Men Dylan!! Liksom ett kärt ämne som jag behärskar hyfsat. I vilket fall som helst så satt vi i deras trädgård en eftermiddag. Kaffe och en supporterande sol. Liksom allt på plats. Utom ölen! Fast jag jobbade och liksom inte läge att sippa malt, köra lastbil och undervisa omyndiga personer med hjälp av alkohol. Så vi tragglade diverse Dylan låtar och han sög i sig som en svamp. Sedan hörde jag inget mera. Trodde liksom att jaha här gjorde man inget större intryck.
Nu när det gått fyra, fem år dyker han upp med en CD i näven. Signerad med texten Tack för Dylanlektionen! Snacka om att man blir lite rörd i det gamla musikerhjärtat. Dessutom har pojkvaskern lyckats fått skivkontrakt och ligger på en berömd Hudiksvalls etikett! Bara att gratulera! När vi diskuterade med det bolaget fick man som svar att Vi har fått nog av medelålders män. Jaja! Vi gav ut plattorna själv och då fick man kommentaren Ni måste ha ett jävligt bra namn efter att Aftonbladet recenserat en platta. Vad man heter och vad man gör musikalisk är i alla fall i min värld två skilda saker. Lycka till grabbar. Ni har i mina öron i alla fall en hit. Själv får man nöja sig med att bäst före datumet har gått ut och vara nöjd med att man kunde i princip leva på musiken under en tioårsperiod. Bara det är få förunnat!
Glädjeämne nummer två är när det stiger på en kvinna på bussen. Tittar länge och säger –Di hörde jag sjunga igår på en skiva hemma hos en kompis. Tagen av stundens alvar så tänkte man –Liket lever! Inget överväldigande från hennes mun mer än att hon hade hört oss. Så det är inte bara bajs på bussarna utan dessa små guldkorn som gör att man står ut. Att jag kanske har det lite förspänt när folk känner igen, har hört och upplevt när vi stod på scenen är möjligen en fördel. Man är liksom inte bara den där chauffören som skall transportera hem pöbeln. Utan en ganska offentlig person som sitter där. Ett ansikte som inte direkt är förknippat som fyllechaufför klockan 02.20 utan en gycklare som på något vis bara hamnat bakom ratten. Vid denna tidpunkt så hade efterfesten på spelningen liksom bara börjat. Haha! Vi skötte oss då också. Vi bajsade eller spydde inte i någon loge. Mycket gjorde vi där men inte det!
