så har det då plötsligt liksom gått en vecka igen. Ordningen är så att säga återställd. Tog cirka fem minuter tills allt var som vanligt igen. Märks liksom att det är höst. Igår var det väldigt mörkt efter vägarna. Asfalten i kombination med regn sög i sig i princip allt vad som heter halvljus. Inte mycket trafik ute så att det gick liksom att maximera belysningen under större delen av natt svängen. Nu återstår en hel natts sväng sen är det helg igen med tillhörande femtioårsfest. Den ser jag fram emot. Tror att det kan bli en av årets höjdpunkter när det gäller festligheter.
Veckan som sådan har varit slitsam. Ren befrielse att sätta sig bakom ratten och köra. Här hemma på Castillot så är det betydligt mer fysikt påfrestande arbete som gäller. Sen skall man hålla i logistiken kring det hela med. Som tur måste jag faktiskt säga så kom ett riktigt regn. Ett regn som i och för sig försenar det som skall göras här hemma. Har hunnit en hel del ändå denna vecka trots att man jobbat. Ny vedspis installerad i köket. Hallen i princip klar med lister. Sakna lite kring dörren. Fläkten till köksspisen skall bara sättas på plats. Alla grejor finns nu och skall monteras. Den nya gårdsplanen med schysst vändplats skall bara grusas med ett bärlager. Plintar till carporten färdigt. Återstår där ute plintar till vedbod och ett förråd. Det tar vi till veckan. Sedan har jag helgen på mig att fundera ut hur allt skall stå.
Idag blir det då en så kallad kojdag. Dom är jävligt bra att ha ibland. Läggmärke till att jag använde ett superlativ för en gångs skull. Känns som om kroppen behöver lite vila. Liksom ta igen sig och låta alla sönder kraschade muskelceller få en liten chans att läka ihop igen. Att gräva och lyfta 55 kilos betongplintar upp och ner, fram och tillbaka tär hårt. Nog med självömkan.
Så var det femtioårsfesten. Smaka på ordet! Femtioårsfest! Vad är det första Ni tänker på. Själv klarade man ju av detta för ett antal år sedan och kan ju nästan börja planera för det efterföljande tiotalet. Enligt diverse måttstockar så är femtio liksom mitt i livet. Vet inte riktigt vart man fått detta ifrån. Men oftast ser man liksom femtio som toppen på ett berg eller kulle. Sen går det nerför. Man skall liksom trappa ner och ta det lite lugnare. I mitt fall har det banne mig blivit tvärt om. Så mycket som jag uträttat efter mitt eget kalas. Tror jag inte jag gjort någon gång förut. Men man håller sig i god fysisk och psykisk vigör. Fast jag misstänker att dagen efter kalaset också kan bli en kojdag.
