Klockan tickar sakta mot tolv. Vart visst sent igår. Men kändes som ett vettigt avslut på vecka två av semestern. Hur konstigt det än låter så har man ju två veckor kvar också. Den värmebölja som var första veckan jag semestrade har övergått till lite mer humana temperaturer. Nu kan man liksom vistas utomhus utan att behöva svettas och kompensera den förlorade vätskan med litrar av den utsökta drycken vatten. Vatten är något vi i det här landet är grymt bortskämda med. Bara man drar på en utlandstripp så är läget helt annorlunda. Visst det finns vatten i kranarna där med! Men det bör undvikas att dricka. Så där gäller det att se till att man skuttat ner till något “SuperMarket” och burit hem några liter av den livsviktiga drycken.
Det råder en enorm tystnad här på Castillot. Nästan så att det gör ont. Tanken slår mig att bara någon kilometer härifrån så är decibelen helt annorlunda. Liksom några snäpp högre av tätortens alla ljud. Dagstidningarna är avklarade och kaffet lika så. Hundarna har gjort sin morgontoalett och alla kattor har synts till här på morgonen. Dom har ju ett eget förhållande till hur man umgås med sina fodervärdar. Kommer och går som dom vill. När det blir för mycket ståhej med människor och djur här. Då söker dom upp någon lugn vrå i någon bod här och så hör man kattluckan med jämna mellanrum nattetid. Snabbt rusar dom in och inmundigar något ur sina matskålar. Tystnaden störs av att ett tåg drar förbi. Någon sekund senare så är tystnaden tillbaka igen. Tystnad är en relativ eller total frånvaro av ljud. Omgivningar där ljudnivån inte överstiger 20 decibel betraktas som tysta.
I kväll skall man äntra en scen igen. Har inga större krav på mig denna gång. När det begav sig var kraven betydligt större. Då skulle det levereras. Tror att kraven blev större och större. För att till sist bli icke greppbara. När de stora kolosserna började ringa och skivor skickades åt alla tänkbara håll. Promotor från alla delar av Sverige även Norge och Finland hörde av sig. Så här med facit på hand så var man nog väldigt blåögd. Hade man bara fått ett uns av allt som dessa personer och bolag lovade när det gällde spelningar, TV framträdanden med mera så hade kanske allt blivit annorlunda. Nu fick man i alla fall en skaplig bit av kakan. Men som alltid “Mycket vill ha mer”! Måste också säga att jag saknar inte turnerandet. Spela var OK men allt det andra! Åka och köra till alla möjliga avkrokar i landet. Bära alla utrustning in och ut. Rodda med alla arrangörer. Listan kan göras längre men lämnar det dithän.
När skivan då till slut släpptes 2004. Då skulle det nya livet börja. Bra spelningar. Allt välordnat. Ett eller två bolag som skulle sköta allt. Inte fan blev det något. Surt förvärvade slantar hade lags ner i projektet. Mäktiga personer i musikbranschen hade rygg dunkat och lovordat. Om jag inte minns helt fel så blev det ett tiotal spelningar ett antal radiointervjuer och en hel del tidningsskriverier. Det hela slutade med att man bet i det sura äpplet. Började spela covers igen. Fast smög in ett och annat eget alster när ingen märkte det. Idag ligger skivan på Spotify. Den har upptäckts av en ny publik. Dom som gick i småskolan och mellanstadiet då 2004. Ibland kommer ett mail en kommentar som värmer ens musikerhjärta. Man tycker om det man hört. Nämner en och annan låt vid namn. Det är då man inser att det man gjorde inte var helt förgäves. Kanske inspirerar man någon yngre låtskrivar förmåga att ta steget fullt ut. Glädjen över att fått gjort en sån sak står bra mycket över allt guld och gröna skogar som utlovades när det begav sig.
Så ikväll får man väl plocka fram en del av dessa låtar. Låta dom ljuda igen. Vissa har levt sitt eget liv och dyker upp när och där man minst anar det. Någon sorts sensmoral finns i detta. Det torde vara att man aldrig skall ge upp sina drömmar. Förverkliga dom i stället. Går det åt pipsvängen så har man i alla fall försökt med något!
