Träffade en god vän igår. Snacket gick efter en stund över på lågkonjekturen och allt vad det innebär. För drygt en månad sedan träffades vi också och då hade vi spektakel åt arbetsmarknadsverket. Jag hade den lysande idén att man borde ha ett ställe där folk kunde komma och urna ur sig, tycka synd om sig själv och så vidare. Till min stora förvåning så finns det nu. Även om det kanske inte riktigt är som jag tänkt mig. Men dock. Fan här själ staten affärsidéer mitt framför nosen på mig. Fast skillnaden är ju förståss att staten har kapital i ryggen. Det har banne mig inte jag. I alla fall inte till att starta något sådant.
Igår diskuterade vi då huru vida folk blev desperat när dom varslades. Vi kom fram till att det trygga, inrutade försvann samtidigt som den så väl invanda månadslönen minskade med minst 20 procent. Så vi som gamla kulturarbetare som alltid har haft det kärvt och levt på marginalen märker liksom ingen skillnad.
Det är som det alltid har varit. Man får jaga jobb och försöka se till att det rullar på.
Ser man sedan på skuldfällan så blir man bara brydd hur folk tänker. Jag säger det nu en gång för alla att man kan inte handla över sin månadsinkomst då blir det negativa siffror i slutänden. Basta!! Så det är väl detta som händer när folk blir varslade/permitterade att den ekonomi som redan var ansträng blir en katastrof. Men skyll Er själva lev inte på marginalen utan ge fan i att gå på alla affärstrick. Så klarar Ni Er!
Det är inte en katastrof att bli arbetslös utan en livsstil. Mest synd är det om dom som är pensionsmässiga där hela sociala biten faller sönder.
