Så har det då hänt igen. Kroppen säger ifrån. Enklare att förstå vad det var/är denna gång. Förra gången var det en riktig nära döden upplevelse. Sånt här hände aldrig när man var 25 eller 30 eller 37 eller…. Möjligen börjar man bli lite sliten. Som Thomas Wassberg sa man blir segare i kroppen. Längst där inne är man ju fortfarande 12 om än lite mjukare i konturerna. Undrar om samhället rår för en del av detta. Klimatet är ju inte det bästa utan hårt och kallt. Men det har ju vi det svenska folket sätt till att ge mandat för.
Nog om detta! Lånade ut mitt PA till sonens skolklass med tillhörande discoprylar. Under alla mina år som trubadur/musiker har jag fått hört spela Creedence, spel Sweet home Alabama etc. Nu öppnade en ny värld upp sig. Lite slitet så hörde jag röster säga spela Adam Tensta, spela Maskinen och så vidare. Kände en sorts inre ilska bubbla upp. Ytterligare en generation som skall gå i mainsteamens spår. Kan inte DJ,s och musiker få spela det dom vill själva och alla sitta eller dansa lugnt till den musik som bjuds. Så mycket trevligare allt skulle bli från min horisont sett men då skulle förmodligen det trygga stabila igenkännandet gå i spillo. Inte en person på discot eller krogen utan alla bänkade vid datorn spelande sitt mainsteam. Inte undra på att man blir trött och sliten. Annat var det på 60-70 talet då alla band hade sin profil och man kunde faktiskt gilla underliga band som West Coast Pop Art Experimental Group eller Alberto Y Lost Trios Paranoias utan att någon tyckte att man var bisarr. Leve den konstnärliga friheten.
Bilfärd var det också. Efter allt detta och långa promenader för att rensa mitt hårt utsatta huvud och trötta kropp så tankade jag bilen. I sällskap med Tom Petty, Waren Zevon och Bob Dylan styrde jag bilen genom det mellannorrländska landskapet. En viss sorts vedmod lade sig i bilen och ett leende på mina läppar. Allt kändes äkta och någonstans sprack molntäcket upp och solen trängde igenom med sina d vitaminberikade strålar. Vilken genial terapi. Det äkta ärliga i deras musik la sig som sammet över min plågade själ. Lindade in mig i sammet. Tog mig med på The Rolling Thunder Revue. Länge sedan jag känt sådan inspiration och glädje. Leve de gamla hjältarna.
Efter en inspirerande biltur på de mellannorrländska skogsvägarna var det så dags för studion. Trevligt att spela in en discolåt. Ja! Ni läste faktiskt rätt. Den samlingsskiva som vår musikförening håller på med lär nog gå till historien som en av de mest bisarra ytterligheter som getts ut på skiva. I väntan på den så ska jag fortsätta att reparera mig själv och med hjälp av bil och goda cdskivor och promenader i solen så kommer det nog att lösa sig.
