Nittionio

 

Det är tvåsiffrigt. Erkänner att det känns väldigt bra att räkna ner. En tanke som jag hade som ett mindre mantra under sommaren. Nu kryper verkligheten närmare. Frågan man får är ofta vad man ska göra som friherre. Friherre! Bara själva ordet väcker ju möjligheter. Först och främst är väl känslan att äntligen få bestämma själv hur dagen ska se ut. Dom får komma och gå precis som dom vill. Nu kommer det att vara den kalla och mörka årstiden när jag klipper målsnöret. Så att gå i ide kan vara en möjlighet.

Kommande vecka börjar ju skolarna. Som busschaufför gäller det att var förbered, Helst då i kvadrat. Man kommer att möta kategorin JSUFIAF (jag ska ut först i alla fall) Nu i dessa pandemitider är det faktiskt lite enklare. Det är där vid bakdörren kaoset kommer att uppstå.

Idag väntar gitarrspel och en massa covers. Det känns befriande att göra det. Kan kallas friskvård, tror jag. Spela med bakgrunder igen. Gäller liksom att vara vaken och hänga med den telepatiska basisten och batteristen. Det var ju ett tag sen man gjorde det. Får lita på ryggmärgen igen.

Att räkna ner är definitivt inte på samma sätt som när man gjorde värnplikten. I och för sig så väntade livet och det man var frihet då också. Så fel man hade. Där väntade grottekvarnen. Kanske ta sig för att skriva boken "Alla dessa vägar" en chaufförs vardag. Vid närmare eftertanke så skulle den bli ganska enahanda. Har en helt annan idé. Så nu mot frihet, egen tid och själv bestämmande rätt. 

Er Högvälborne från The Cave