Ännu en vecka har lagds till dåtid. Ännu en vecka som frilansherre. Erkänner att det känns ganska OK! Speciellt då man kan frilansa i arbetslivet med jämna mellanrum. Utan det skulle man förmodligen ha rutat in sig i den dagliga promenaden. Kliande på någon gitarr. Försök att skriva någon ny låt. Men det är ju ganska trivial rutiner. Dom fungerar inte utan inputs. Små dagliga händelser som på ett eller annat sätt inspirerar. Bara att konstatera att man är ett flockdjur.
En del intressanta samtal denna vecka. Man gläds åt att ha vänner som hängt med i en massa år. Även nya bekantskaper som berikar ens liv. Just denna vecka hade jag ett längre samtal med en vän som funnits länge. Nu tror nog alla att samtalet gick ut på krämpor och allsköns medikamenter som läkarvetenskapen rekommenderar oss. Men inte då! Rent filosofiskt fortskred det samtalet. Någonstans konstaterade vi att det var inte bättre förr men enklare. Enklare på det vis att behövde man ett arbete så var det bara att läsa platsjournalen. Analogt på den tiden. En ganska tjock skrift med arbetsplatser som sökte arbetskraft. Under 80-talet så minskade antalet sidor i den. Vad som ökade i antalet sidor var Justitia. Skriften man kunde läsa på bl.a. banker. Betongpengarna och yuppien hade gjort sitt.
Vi kom också in på saknad. Saknad av personer som gjort intryck på ett eller annat sätt. Det där telefonsamtalet eller fysiska mötet som lockade till skratt och en och annan eftertanke. Den där punkten då telefonsamtalet inte längre gick fram. De där signalerna som talade om att något hade hänt. Saknad. Minns hur jag en gång under stundens alvar utbrast "Ännu en pusselbit borta" Det resulterade senare i en sång.
Pusselbitar
När bladen på träden ändrade nyans
Ett skimmer i solen från någon annan stans
När dom snart faller till glömska och gråt
En del av hela livet ingenting att göra åt
Små små bitar av lycka som trillade bort
Lämnade en saknad av världslig sort
Dom lämnade tomrum de bitar som fanns där
Visst känner man närhet från någon som varit här
Så kommer blåsten löven singlar ner
Bitarna som saknas blir bara fler och fler
Tiden skördar offer bitarna tunnas ut
Snart är grenarna nakna allt har sitt slut
Raskt byter jag ämne för att inte hamna i nått melankoliskt mood. Ett annat samtal kom att handla om politik. Ett både begripligt och obegripligt ämne. Frågan jag ställer mig är "vart tog ideologin vägen"? Hur kommer det sig att om man bläddrar bakåt bland listor av förtroendevalda så är det i stort sett samma namn som dyker upp. Plus/minus några nykomlingar. Oftast så trillar dessa nykomlingar bort redan under sin första mandatperiod. Undrar vad det beror på? Sen har vi ju dom som går över lik för att nå sina mål!
Hjälte i sin story
Han var hjälte i sin story
Som han skrev inombords
Det var ord som jag hade hört förut
En legend en kultfigur
Som blixtra för en stund
Det var syner jag hade sett förut
Några dyker till botten andra flyter omkring
Dom flesta bara står och tittar på
Ingen säger någonting går och stirrar blint
Det är saker som jag sett förut
Andra hjältar i sin story Laddar sitt batteri
Med ord som dom säkert sagt förut
Man blandar böner med lögn
Skapar psykos i samma stund
Det är saker som jag sett på håll förut
Dom har nått själva botten
Medans ytan kapar toppen
I mitten så tittar vi på
Det pratas hit och dit
Rapas ros rapas ris
Det är saker som jag hört förut
Fullmåne med öppna armar
Soluppgång i månes dis
Kanske hösten är ett paradis
Hjälten i sin story på väg mot djärva mål
Han kan krypa och vara sig själv
När han slåss bland slotten
I de fattigas kvarter
Tror jag inte jag vill veta nått mer
När hans tal är extra mjukt
Från en förstärkt talarstol
Då har hjälten nått sin grand final
Så har man då fördrivit tiden över några koppar kaffe och ett tangentbord. Finns sämre sätt att göra det på. Ha en god helg därute. Själv ska jag analysera Freud, Jung och kanske Jonov under resten av dagen.
Er Högvälborne från The Cave
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar