Idrottsskada

 

Verkar som om allt jävla idrottande under de senaste veckorna har skadat mänskligheten. Hur då? Tänker Ni. Jo! Man är ute och går och möter en och annan som verkar vara på väg mot medalj. Skridsko effekten har slagit hårt. Folk går som om man vore på upploppet av 10000 meter. Tar upp i princip hela gångbanor själv. Mötte en häromdagen som tag skridskokliv samtidigt som han nynnande någon melodi lite svagt. Vem vet kanske det var någon vinjettmusik som fastnat i hans skalle.

Sen har vi stavgångarna. Ofta undrar jag varför man släpar på dessa stavar. I vanliga fall så ska det låta klickklack i ett rytmiskt flöde. Men inte! Istället verkar det som om man tror att man glider utför en backe eller på en raka. Stavarna släpas efter och fyller egentligen ingen funktion alls. Så har vi då masstarten. Det där kompisgänget som fyller upp hela gångbanan och sitter liksom fastklistrade i varandra. Som mötande gångtrafikant så får man vika ut mot någon kant. 

Råkade se ett klipp på morgonnyheterna. Även en av de vinnande bidragen verkar ha drabbats av skridskofeber. Herr Bagge verkar mer agera som någon sorts maskot. I och för sig så uppskattar jag de lilla jag såg. Enkelhet där framförande är det viktiga inte koreografin. 

Så påstår man att idrott inte är farligt. Jag är av uppfattningen att folk är lättledda och tar efter hela tiden. Så akta Er för idrott den är helt klart skadlig. 

Er Högvälborne från The Cave