Pulkåkning och nikotinbehov

TV,n håller mig i ett fast grepp. Tvingar ut mig själv mellan varven. Törgår! Fast gårdagens promenad innehöll ett mål på promenaden. Mitt nikotin behov och dess tillbehör måste tillfredsställas. Så en promenad till ett varuhus som säljer dito produkter till ett något så närt humant pris. Gifter kostar! Men nu så är förrådet för denna månad fixat. 

Samma väg hem. Fast i lite lugnar tempo. Uppför stordelen och snö att plumsa i. Inga direkta mängder men ändå. Förstår snöröjarna som dras med väldigt höga bränsle priser. Dom kör tydligen nätter nu mera. Irriterande då man ska sova men tydligen mer effektivt för dom. I vilket fall som helst så passerade jag en mängd barn med dito föräldrar som roade sig med att åka pulka. Den där lilla parveln i mig vaknade till liv. Såg mig själ 1,93 krypa ner i en pulka och susa ut för backen. Där var tanken roande. När sedan åkturen tagit slut var inte tanken lika lockande längre. Släpa upp pulkan och börja om igen. 

Annat var det hemma i byn. Bakre minnesbanken slog till. Fanns ju en relativt häftig pulkbacke hemma i byn. Men som de modiga små parvlar vi var så måste det gå hitta något värre. Nästan så att jag tror att det var vi som uppfann extrem sport. Kanske var det embryot till den. Vad vet jag. I vilket fall som helst så kämpade vi oss upp genom berget. Snö upp till midjan. Jo! Jag var något kortare då. Väl uppe så pustar vi ut och vilar på medhavda åkdon. Plötslig far en av oss iväg. Försvinner nedför berget och låter som Tarzan när han svingar i lianerna. 

Vi tror att det här kommer inte att gå riktigt bra. Så försiktigt följer vi spåret nedför berget. Det går över en i våra barnögons värld jättesten och försvinner där. Vi tittar oss omkring och lite längre ner så ser man nedslagsplatsen. Sen fortsätter spåret nedåt och in under några vindfällen. Här började vi oroa oss. Satt vår kamrat fast där under någonstans? Efter en kring gående manöver så hittar vi spår på andra sidan vindfällena. Dom fortsätter ut på en täkt. Där sitter den medtagna pulka åkaren och ler eftersom han då förmodligen gjort den häftigaste åkturen i sitt liv. Så pulkbacken som triggade fram dessa minnen ser väldigt mycket tryggare ut än den vi åkte i.

Nu jar jag snart levt här i The Cave ett år. Fortfarande relativt anonym. Men tydligen så ska man veta vilka som bor här och vad dom heter. 
Mötte en dam igår, jo har råkat ut för henne tidigare med. Pratar på som om man till inventarierna i huset. Hon började prata om någon Margareta som fått Corona. Här har man då två alternativ. Nicka med och upplysa om en massa andra vid namn som också fått det eller som jag gjorde upplysa om att jag är ganska ny här i huset och vet inte vem Margareta är. Förövrigt vet jag inte vem du är eller!? Nu vet jag det. Mycket kan jag men gissa vilken man pratar med är svårt.

Er Högvälborne från The Cave