När man är tillräckligt observant så kan man hitta märkliga spår i naturen. Som till exempel ovanstående bild. En minimalisk stig som kan vara upptrampad av småfolket. Jag håller kvar vid den hypotesen och avslöjar sanningen längre ner i texten. Om folktron vore stark så hade småfolket trampat upp denna stig. Oftast då under nattetid för att inte avslöjas av mänskligheten. Där bar dom förmodligen hem vatten till sina stubbar. Ja! Helt klart så bor dom i stubbar. Räder ingen tvekan om det. Så här i jultider så är det brukligt att kalla dom för små tomtar.
Kallt har det varit. Så innerst så att man konverterade till Michelingubbe. Allt för att hålla värmen. Nu erkänner jag att det är enklare att mota kyla än värme. Den åsikten lär få en massa motstånd. Inget av dom i sin extrem form är speciellt kul. Eftersom jag tänker på klimatet så promenerar jag till det värv jag utför. Ja! Man kan väl kalla det så när man egentligen är stadsanställd och ska hålla sig till att mata fåglar. I vilket fall så är det strax över en kilometer. Väl dit kommen så på grund av kyla så droppar näsan så där gubbaktigt. Så in på en bekvämlighetsanläggning och vrida ur kranen. Man ser sig i spegeln och inser att man kunde göra ett äplle av sorten Ingrid Marie avundsjuk. Möjligen också agera bakljus på något fordon.
Så stöter man på diverse människor. De av yngre gardet verkar tillhöra föreningen Vägra Vinter. Blir lätt irriterade då dom inte släpps in tillräckligt snabbt i kommunikations fordonet. En äldre herre som jag beskriver har ett icke sprayvänligt huvud. Fast något kastrullock ser jag inte till. Snacka om underlag till förfrusen hjärna.
Annars så avvaktar man en längre ledighet. Känns som om man behöver återhämta sig ordentligt. Sova, gå i ide, bara vara. T dagen som den kommer. Livet på en pinne liksom. Konstaterar att man snart bott två år på The Cave. Saknar inte Castillot nämnvärt längre. Bara en del detaljer. Speciellt de fyrfotade vännerna. När man ser bilden här ovan så vet jag att det var deras stig. Väl upptrampad. En väg ner till en slänt där andra fyrfotade delikatesser gav upphov till jakt och föda. Fast håll med om att det vore trevligt om det hade varit småfolket som trampat upp stigen.
Er Högvälborne från The Cave
Kallt har det varit. Så innerst så att man konverterade till Michelingubbe. Allt för att hålla värmen. Nu erkänner jag att det är enklare att mota kyla än värme. Den åsikten lär få en massa motstånd. Inget av dom i sin extrem form är speciellt kul. Eftersom jag tänker på klimatet så promenerar jag till det värv jag utför. Ja! Man kan väl kalla det så när man egentligen är stadsanställd och ska hålla sig till att mata fåglar. I vilket fall så är det strax över en kilometer. Väl dit kommen så på grund av kyla så droppar näsan så där gubbaktigt. Så in på en bekvämlighetsanläggning och vrida ur kranen. Man ser sig i spegeln och inser att man kunde göra ett äplle av sorten Ingrid Marie avundsjuk. Möjligen också agera bakljus på något fordon.
Så stöter man på diverse människor. De av yngre gardet verkar tillhöra föreningen Vägra Vinter. Blir lätt irriterade då dom inte släpps in tillräckligt snabbt i kommunikations fordonet. En äldre herre som jag beskriver har ett icke sprayvänligt huvud. Fast något kastrullock ser jag inte till. Snacka om underlag till förfrusen hjärna.
Annars så avvaktar man en längre ledighet. Känns som om man behöver återhämta sig ordentligt. Sova, gå i ide, bara vara. T dagen som den kommer. Livet på en pinne liksom. Konstaterar att man snart bott två år på The Cave. Saknar inte Castillot nämnvärt längre. Bara en del detaljer. Speciellt de fyrfotade vännerna. När man ser bilden här ovan så vet jag att det var deras stig. Väl upptrampad. En väg ner till en slänt där andra fyrfotade delikatesser gav upphov till jakt och föda. Fast håll med om att det vore trevligt om det hade varit småfolket som trampat upp stigen.
Er Högvälborne från The Cave
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar