¨Så här i slutet av februari så börjar man hoppas. Ute är det några plusgrader och vår lilla enskilda väg så där lämpligt moddig. För nog bli en sväng med Bollinder Munktellen någon dag framgent. Allt beror på vädret.
Besökte bokrean som hastigast igår. Blev ett inköp. Vandrade rak igenom idag i Hudiksvall. Undrar om det är något grinig gammal gubbes tecken när man handlar biografier och händelseböcker. Känns som om man blivit en del av sista halvseklets historia. Hur som helst är det intressant.
I ett svagt ögonblick. Möjligen under påverkan av alkohol så började jag spåna på en samlingsplatta. Sånt där som man spelade förr på 70, 80 och så vidare. Sanningen är den att det är ångestladdat så att det står härliga till. Jag menar att en runt 20 årig Lasse hade helt andra referenspunkter än den som är up to date idag. Progg i all ära. Men vissa saker bör nog stanna på ett rullband här hemma. Behöver inte gå så långt tillbaka i tiden för ens det blir otidsenligt. “Ringde henne sent från en teleautomat” Vem minns dom? Telefonkioskerna? Då var det 97. Tiden galopperar.
Hektisk dag. Upp i ottan buss till Hudiksvall. Umgås några timmar med sonen. Långåringen! Skall iväg på en sex veckors praktik innan det är dags för studenten heller skolavslutning som han säger. Inser att dagens ynglingar är fan så mycket tuffare än vad man var själv. Man vågade ju knappt lämna gården hemma. Världen var skrämmande stor. Nu har den krymp som en ylletröja tvättad på nitti grader. Allt går fortare.
Under dagen nås man också av budet att lilla Mimmi heller vars namn egentligen var Marie har lämnat det jordiska. ALS är en fruktansvärd sjukdom. Hon kämpade in i det sista men i morse tog det slut. Man får samtidigt glädjas över att hon slipper plågas av värk och ångest. Minnas dom glada stunderna som var. Sov gott gamle kompis!
Visst är det visset, tragiskt och sorgligt. Men man lever vidare. Så är det bara.
