Snö faller här på Castillot! Våren kommer närmare. Helvetes månaderna ligger och lurar. Kan det bli värre?
Ödesmättat inledning. Hunden och katterna har fått lördagsgodis. Själv borde jag sova. Liksom gubbvarning här. Sitter man och pratar med sonen till 01.37 på natten ska man banne mig inte studsa upp 06.30. Förbannade matklocka som ringer. Sonen har i alla fall förstånd att sova. Avundsjuk på honom nu. Jag vill också kunna sova utan att hungerkänslor heller något annat väcker mig.
Jag och sonen satt och pratade om diverse. Mobiler, skola, praktik, musik liksom ett schysst kompissnack. Kanske det som gör att man känner sig gubbig. Det där nya, yngre framåt, världen och alla drömmar som man själv hade. Stora planer om ut i världen som jag skaldade en gång i tiden. Återblickar!
Undrar hur många föräldrar som får den ynnesten att dela intresse och kunna prata med sina adaptrar. Hoppas det är många men intressena brukar gå isär. Ikaros av framlidne herr Afzelius behandlar ämnet hårfint.
Känner för att dra. Fick en sån där “nukastarjagmigutdetmågåhurfandetvill” känsla. Grottekvarnen stannar mig. Castillot behöver mig. Liksom en massa människor och djur. Bakbunden. Frihetslängtan! Dyrköpt!
Det är an sån här dag då man kunde tänka sig att skriva en ballad som behandlade allt detta. Men det har ju liksom gjorts av hur många som helst redan. Det är svårare att skriva något när humör är på topp och man är utsövd. Precis tvärtemot hur jag är just nu. Tror att TV soffan får bli ett surrogat för en stunds siesta. Där brukar man ju liksom träffas av en sömnbomb. Alla husets djur samt sonen verkar drabbade. Inte jag.
Gör ett försök så kanske man står på topp när eftermiddagens rep drar igång. Terapi för en trött farbror!
