tisdag 13 januari 2015

Jerka

Det har kommit snö. Mycket snö. Blickar ut över snöklätt landskap. Känner mig trött och ur led på något vis. Ryggen är något hyfsad men axlarna är inte kul. Hämtade med antiinflammatorisk medicin idag och kompletterade med den starka Voltaren salvan. Gubben skall bli bra och redo för de stora vägarna igen. Förmodligen blir man inte så bra som man var en gång i tiden. Snart kan man ju räkna ner till pensionen på ena handens fingrar. Skum tanke. Vi som någon gång på 60 talet tyckte det var evigheter till år 2000. Dessutom skulle vi vara otroligt gamla då också. Dit kom vi i alla fall och en bra bit längre med.

Såg Jerry Williams  på TV igår. Säga vad man vill om karln men humor har han och tankarna tar en till tonårens folkpark. Folkparken ja! Där fanns brudarna och ens kompisar. Inte alltid som det fanns pengar till inträde utan det gällde att ta sig in på bästa möjliga vis. Orosmomentet var de ständigt patrullerande vakterna. Det omgärdande staketet och taggtråden längst där uppe.

I skydd av mörkret så smög man efter staketet och försökte hitta det bästa stället att ta sig in på. Nu var det bara det att hade man ett bra ställe ena veckan så var det reparerat veckan därpå. Så det var inte att ta något för givet. Bästa tiden att ta sig in var när kvällens artist börjat spela. Då hade vakterna fullt upp framför scenen.

Vid ett tillfälle var planen att ta ett cykelställ och placerade det mot staketet. Liksom en primitiv stege. Dessutom tryckte det bort taggtråden. Inför staketet var det en häck så ett i mina ögon perfekt ställe att planka in på. Upp på cykelstället. Över taggtråden. Ner mellan staket och häck. Sedan hitta en bra väg från häcken till scenen och allt vad det innebar.

Planen sprack redan vid första momentet. Greppa cykelstället. Åt helvete för tungt och klumpigt för en tonårsplös att bära runt. Någon plan B fanns inte. Inne i parken annonserades kvällens attraktion ut. Nu var det bråttom. In skulle jag. Då såg jag det. Trädet! Det som skulle gå ta sig upp i. Ställa sig på taggtråden. Glida när efter häcken. En skänk från ovan. Plan B! Så det var bara att skrida till verket. Cykeln mot trädet. Jo! Man cyklade på den tiden  och delar av tonåren. Låste den för man ville ha ett transportmedel hem också. Upp på ramen. Greppa en gren svinga sig upp. Ut på taggtråden. Sedan ett litet skutt.

Helvete! Hängandes upp och ner. Med ena skon fast i taggtråden. Drog och slet i häck och staket. All gungade ganska ordentligt. I min upp och ned vända värld ser jag att ett par vakter börjat visa intresse för den häck som rör sig. Dock inte i takt med musiken. En sista uppoffring och hela jag ligger på rygg och ser hur vakterna har ökat farten. Snurrar runt och kryper iväg som ett socker dopat barn. Rundar ett hörn och tar skydd. Jag kan se vakterna böja och tänja på häcken. När dom inte hittar något vänder dom lite skeptiskt tillbaka. Jag tar en reva till längst staketet och vid nästa hörn så beblandar jag mig med övriga parkbesökare.

Det är sådana minnen som Jerry för med sig när han snackar om folkparkerna.  Finns inte många såna aktiva kvar idag. Om det ens finns någon. Påminner också att man blivit skörare med åren. Samma strapats i dags läget skulle nog sluta med att någon fick plocka ner en från taggtråden. Därifrån till akuten och snabb reparation av diverse kroppsdelar. Idag räcker det med en liten saltomortal så är gubben sjukskriven en längre period.

Allt kom av sig!

  Allt kom av sig! I flera dagar har man kunnat promenare och sett hur våren gjort framsteg. Så vaknar man och drar upp persiennen. Ser det ...