Vaknar till ännu en köldslagen dag. Väderstationen visar på –23,7! Inomhus är det i alla fall plusgrader. Dock inte den mängd som jag tycker det ska vara. Gårdagen kändes enormt vintrig. Runt halvmetern snö låg på tomten. Infrastrukturen här på Castillot var under all kritik. Själva gatu,park och väg chefen svårt justerad. Pajad rygg på den personen. Sagt och gjort. Man lyfter sin telefon och ringer efter en livlina. Jodå! Livlinan hade varit ute hela morgonen med traktorn och skottade nu med handkraft fram broar och andra infarter till huset. Så han lovade att komma om en stund.
Hur än det är så blir alltid dessa stunder lite för långa. Till slut så hör man ljudet av en traktor och snöröken från en snöslunga. Eftersom han har en bra mycket modernare traktor än vår Bolinder Munktell årsmodell 59 så har han också en skopa i framänden. Inte så dumt när gårdsplanen snabbt blir gångbar. Får både mig och kära frun att fundera på en större traktor.
Infrastrukturen är då återställd här. Tänk vad man kan åstadkomma med en telefon. Undrar vem man kan ringa om att ta bort kylan? Ingen förmodligen. Tänker positivt och sägar åt mig själv. –Bara en par tre månader till så blir det bra. I samma ögonblick så slår en negativ tanke till. “Fan! Det är ju runt 100 dagar!” Tar en stund att rätta till tankarna. Två heller tre låtar bra mycket bättre än etthundra! I alla fall när det gäller kyla och snö. Vad kostar en urbanisering i ett varmare land?
Idag är det då dagen D. Skall till massören och räta ut min rygg igen. Hoppas att det är bättre än vad det var sist jag var dit. Känns i alla fal så. Enligt den läkare som jag träffade så är ryggen inflammerad, krokig/sned och lite blåslagen. Allt sånt där som aldrig drabbade en när man var mindre och bestod av mjuk följbar brosk. Brosken idag har vuxit till sig till några stela hårda saker som gör att det knastrar och sprakar i rygg och nacke när man gör sitt morgonprogram. Förmodligen är det nog dags att söka upp någon gymnastikhall och börja med gubbgympa.
