Fan vad tiden går. Pratade med en gammal vän igår. Mycket nostalgi. Men även en massa humor. Så kontentan av samtalet blev att det var banne mig lugnare och roligare förr. I alla fall för oss som var med då. Samtalsämnet spände över musik och hamnade så småningom bland olika evenemang. Midsommar 75. Nästa år är det 40 år sedan. Knappt så man borde minnas det. Men det kanske är så att långtidsminnet är permanent medans korttidsminnet numera består av en fin yta av teflon. Där intrycken sakta rinner ner i långtidsminnet och poppar upp som gubben i lådan när man minst anar det. Så kan man inom sinom tid sitta och gagga precis som gubbarna utanför kiosken när man cyklade runt i kortbyxor som liten parvel.
Hede 75 var det ju. Ett glatt gäng som körde upp från Sandviken. Just det Sandviken. Den gamle arbetsförmedlaren Erik Sjöö hade som praxis att skicka alla ungdomar från Ljusdal till Järnverket i just Sandviken. Man undrar hur många före detta Ljusdals bor som finns kvar där. Då i mitten av 70 talet så kunde vi från Ljusdal nog haft en egen by där. För min del väntade lumpen så jag hade helt andra planer. I vilket fall som helst drog vi lott vem som skulle gå in på bolaget. Ingen var nämligen fyllda 20. Vem som lyckades kommer jag inte ihåg men tappningar fick vi med oss. Så laddade med sprit, groggvirke, tält och andra nödvändigheter anländer vi till Hede Camping.
Googlade nyss på denna plats. De bilder som jag såg nu stämmer inte överens med den camping vi tältade på. Då var det en stor nyslagen gräsplätt vi Ljusnan. Mänger av förväntansfulla midsommarfirare. För att använda dagens utryck så fanns det massor av inputs för en 19 åring. Parkera bilarna. Upp med tältet och en liten välkomstgrogg. Iväg till lokala matstället och inhandla lite förtäring samt plastmuggar med lock. Volym en halv liter. Ni kanske förstår tanken. Så där lämplig för mängd för en på förmiddan och en på kvällen. Råkade det bli något kvar så på med locket. Sparat och fräscht till dagen efter.
Mingel på camping området. Träffade all sköns gitarr wanna bees. Alla spelade “Vandrar i ett regn” av Pugh. Inget konstigt det var ju den stora sommarhiten. Dessutom skulle ju han och Rainrock spela i Hede Folkpark. Under minglet så träffade vi några så kallade raggare från Delsbo. Vid en grön Ford Fairlane med en känd Delsboprofil som ägare samlades vi. Bakluckan öppnades och den var fylld med 25 liters plastdunkar. Alla fick sig ett smakprov. Fram åt småtimmarna denna natt såg vi Delsboprofilen släpandes på en dunk i lagom vingligt tempo över camping området. Just sånt som man aldrig ser idag.
Så blev det då dags för folkparken och Pugh. Jag och en annan Ljusdals bo var först på plats. Naturligt vids fanns medhavda drycker. Så där satt vi och snackade, drack medhavd dryck och väntade. Stämningen höjdes allt efter som publik tilltog. Ni som varit i gamla folkparker kommer nog ihåg de sittbänkar som fanns där. Små betongplintar med ett par bräder över i strategiskt placerade rader. Så stärkta av med havd dryck så kliver vi upp. Börjar skalda We want Pugh efter ett tag så fylls kören på och till slut så ekar det intensivt över parken. En man som jag senare kom att ha en del med att göra äntrar scenen. Erik Persson var hans namn. Fast det visste jag inte då. Presenterar kvällen attraktion och så brakar det lös. Ett i mina ögon då ett hav ha människor som gungar, hoppar och dansar till musiken. Har aldrig sett Pugh så bra som just där och då. När det hela är över så står vi kvar och summerar. När vi vänder oss om och tittar så finns det bara flis kvar av träplankorna. Betongplintarna står däremot intakt.
Ner på campingen igen. Det börjar bli kallt. men vi har ju våra muggar. Det ansluter sig en och annan från Ljusdal till vårt lilla läger. En person med så kallad Lidingömelitta på huvudet ansluter. Ni som inte vet vad en Lidingömelitta är för något, så var/är det en hatt som ser ut som ett stort kaffebryggarfilter. Just grejen med hans melitta var att det fanns två fickor fram på den. I den ena hade han placerat en rykan cigarett. Resultatet blev ju till slut att det bolmade rätt bra om solhatten. Just sånt som man inte ser idag det heller.
Kyla blev det. Riktigt gråkallt. Så efter ett moget beslut begav vi oss ut för att leta efter något som gick att elda med. Till slut hittade vi en lada. Där vi försiktigt bröt lös några murkna plankbitar. Samt samlade ihop vad vi kunde hitta därunder. En liten eld att värma sig vid. Grilla några korvar innan man la sig i tältet. Vet inte vad som hände den natten men på morgonen var det över fullt i tältet. Mina ben användes som kudde av några stycken. Liksom överbefolkat i tältet. Efter att ha kämpat ungefär som man gör i TV programmet Gladiatorerna så kom jag lös och ut ur tältet. Den syn som mötte mig där var som att kliva ut i en krigszon. Av den lada som vi besökt för att hitta något att elda med. Återstod bara själva stommen. Alla telefonstolpar som gick genom området var nedsågade. v de trä staket som inhängande område återstod bara spillror. Sånt ser man inte heller idag.
Polis och vakter patrullerade området. Förmodligen på jakt efter någon skyldig. När så alla intryck samlat sig och hela vårt sällskap vaknat så funderar man över hemresan. Alla inser att vi bör vänta tills framåt efter middan innan vi börjar någon hemfärd. Så vi sitter där mitt i krigsområdet och ser hur folk packar. Åker därifrån allt medan timmarna går. Vårt intresse riktar sig mot några som håller på att ta ner sitt tält. På 70 talet var det inte några lättviktstält i nylon utan rejäla saker i presenningsväv. En helvetes massa pinnar och snören. Nu hade dom efter många om och men fått ut pinnarna. Fät och vikt ihop långsidorna. Ryck markfästena och ska börja rulla ihop tältet. Tältet gör motstånd! Två personer tar i och tältet jämrar sig. En kvarglömd person gör entré och vi ligger dubbelvikta och asgarvar. Sånt ser man inte idag heller.
När vi framåt kvällskvisten börjar vår hemfärd så passerar vi dom med tältet. Inte alls lång från Hede har dom lagt ut något att ligga på och ser allmänt slitna ut. Vet inte hur och vart man firar midsommar idag men det var första och även sista gången i Hede för min del. Tror inte jag har någon större lust att göra om det heller. I dag är tält en plåga. man kräver liksom mera bekvämligheter 40 år senare!
