Vilken reaktion! Hur kan det bli så här? I onsdags så jobbade man som vanligt. Vetskapen om att en hyfsad ledighet väntade på mig. gjorde dagen ganska enkel att ta sig igenom. Gör kväller, surrar en stund med kollegor innan man ger sig hemåt. Under den färden känner jag att något inte är helt OK. Börjar frysa och känner mig allmänt kass. Väl hemma så släpper man ut hunden. Gör upp eld i braskaminen i master bed room här på Castillot. Slänger i mig Treo. Fyller vattenflaskan. Släpper in hunden. Fryser som bara den. Bäddar ner mig med två täcken. Kaminen alstrar värme och jag fryser. Tar tempen. 38,5! Jaha! varför då? Det här har jag inte tid med. Inte lust heller. Ligger en massa arbete på och runt Castillot och skriker på mig. Så har det varit den sista månaden. Jobb hemma och den vanliga försörjningskroken. En spelning som man laddat inför. Plockat fram all rutin och kunskap man har om underhållning. SHIT! Tänker jag med stora bokstäver.
Sover några timmar. Tills telefonen väcker mig ur feberdrömmarna. Kollar tempen igen. Oförändrat. Ser hela ledigheten gå åt pipsvängen. Masar mig upp fast hela kroppen protesterar hejvilt. Duschar av mig febersvetten och tar mer Treo och en massa vätska. Sover några timmar till. Kollar tempen igen några timmar senare och Yippie 37,9. Äntligen på rätt väg. Sover som en stock genom hela natten. Vaknar och känner mig överkörd av något stort och tungt. Feberfri. Alltid något. Så förhandlar med mig själv och enas om att jag skall ta det lugnt och punsa på i morgonrock hela dagen. Så får det bli.
Nu är det fredag förmiddag och jag orkar sitta vid datorn. Har kommit överens med mig själv att ta minst en rekreationsdag till. Dessutom anser jag att min sons 18-årsdag går före allt arbete som väntar här utanför. Så jag analyserar vad som hänt. Nämligen inte första gången detta. Min teori är att kroppen undermedvetet vet att man skall vara ledig. Hjärnan däremot är av helt annan åsikt. Om man arbetar runt 16 timmar per dygn under en längre period. Helg som vardag så finns det inte plats för återhämtningen. Någonstans slår kroppens egen vaktstyrka till och tvingar en att ta räkning till åtta eller nio. Hända rätt ofta då man spelade som mest också. Hade man en helg ledig. Nog sjutton vart man sjuk. Märkligt. Men kroppen är listig och jag tänker inte fatta kärlek till skogen och motorsågen idag heller. Något punsa omkring i morgonrock slash stärkande strövtåg i hembygden står på schemat. Känns rätt skönt att stänga ute alla måsten!
