Så där ja! Kaffet inmundigat tillsammans med mjölkråvara från Sverige. Vilken fånig information. När man var liten parvel så stod denna nu så kallade mjölkråvara i en bunke i lagården hos mormor och morfar. Utan någon varudeklaration. Man öste av grädden som samlats högst upp i bunken sedan drack man kall närande mjölk gärna med en eller flera kanelbullar till. Idag är det väl knappast tillåter att dricka sån mjölk. Förmodligen hälsofarlig. Då var det rena rama hälsokosten hjälpte mot alla magåkommor. Som en elev till mig i ämnet foto sa: Jag kommer aldrig att dricka komjölk! Min följdfråga var: Va ska du dricka för mjölk då? Svarat var inte helt oväntat: Det som finns i affären! Undrar om det inte fattas lite allmänbildning hos en del.
Fingertopparna känns helt okey idag. Den där förhårdnaden som bara finns när man spelar regelbundet har liksom återvänt. Inte som det var förut utan liksom lite embryoartat. Får köra med Arne Tammer metoden “En kvart om dagen” så blir det nog bra med detta- Gäller nog även stämbandet som fick sig en rejäl känga i lördags. Så man drog sig till minnes den tid då vi hade veckojobb. Något som inträffade under sommarsäsongen som oftast. Någonstans inne på fjärde dygnet uppstod en viss heshet. Mycket berodde detta på orutin och fel behandling av rösten. När vi väl lärt oss någotsånär att använda magstöd och bättre teknik så blev det ju hyfsat bra. Sedan gjorde nog mängden spelningar sitt till. Lite såna nostalgiska tankar som rusade runt i mitt huvud igår.
Det var fruktansvärt skoj att spela igen. Det har dom sista åren blivit ett snitt på två spelningar. Det jämfört med den tiden det begav sig tresiffrigt. Den mjölkpall heller avkrok i de norra delarna av landet där vi inte spelat är inte många. Lärorikt och slitsamt. Man konstaterar att det ändå som skiljer berusningen åt i vårt avlånga land är dialekten. En dem orter har en rotvälska som man behöver en parlör till. Lägger man dit några promille så blir det obegripligt. Många av dessa dråpliga upplevelser går tyvärr inte att återge i text. Utan det är situationskomik där och då. Blir liksom en intern humor. Det icke insatta och närvarande förstår ingenting och då faller ju hela berättandet,
Nu får väl framtiden utvisa när vi skall drabba någon publik igen. Utan att ljuga så gav lördagen faktiskt lite mersmak. Repertoaren verkar ha överlevt den också. Tydligen är det så att det finns en viss grundmall att stå på. Sedan kan man lägga in något nytt, något överraskande och lite attityd på det hela. Hokus, pokus en lyckat tillställning!
