måndag 28 oktober 2013

Påmind!

En numera förträng upplevelse poppade upp i mitt huvud idag. Vet inte riktigt varför men misstänker att det har med sinnesnärvaro och personlig säkerhet att göra. Under mitten av 80-talet så pendlade jag från Ljusdal till Hudiksvall. En timmes sovande bussfärd i vardera riktning med garanterad väckning under hemresan då bussen gick över Hybo! Blev liksom en rutin att gå in på dåvarande Pressbyrån som låg mitt emot busstationen. Förövrigt på nästan samma plats där dagens kiosk vid busstationen är belägen. Skillnaden var att depån inte fanns och att man klev på bussen vid nuvarande parkering bakom Elverkets hus. Banverket hade någon byggnad i det grönområde som numera är bussdepå i Hudiksvall. Så min vana trogen så blev det en glass och en kvällstidning. Sedan en parkbänk under ett träd i närheten av kiosken för att vänta in bussen. Öppnade glasförpackningen och noterade min omgivning medans den första tuggan gjorde sin smaksensation. Upptäckte en man som jag sett redan när jag anlände. Inget konstigt då men nu tycktes han uppträdande vara lite sinnesförvirrat. Flackande blick, nervöst gående fram och tillbaka. Typisk A lagare tänkte jag för mig själv och flyttade uppmärksamheten till kvällsblaskan.

Förmodligen så fastnade jag i någon intressant artikel för plötsligt satt denna förvirrade man bredvid mig. Trevande inleder han en konversation och jag svarar på hans frågor och påståenden. Min inbyggda varningsklocka börja att ringa något säger mig att det inte står rätt till här. Behåller lugnet och äter på min glass, läser tidningen och för en lågmäld dialog med mannen. Rätt som det är tar han fram en pistol ur sin jackficka. Ser den i ögonvrån och tänker nu är det klipp samtidigt som min inbyggda  varningsklocka har över gått till varningslarm och hela jag vill springa och gömma mig. Mannen börjar prata om rån! -Kan kiosken vara något säger han medans han klämmer på pistolen. Vet inte vad som far i mig men lugnet infinner sig och det verkar som om mannen förtroligt vill ha tips om vad han skall råna. Samtidigt vill jag bort från hela situationen. Hur kul är det att bli indragen i ett väpnat rån heller kanske bli rånad själv. Sitter lugnt kvar och mannen börjar se mer och mer samlad ut. Jag läser tidningen och ser en buss komma in. Det är inte den jag skall åka men det vet ju inte han tänker jag. Så jag äter upp min glass. Viker ihop tidning och säger att nu kom min buss så jag måste gå. Hej då och lycka till.

Den korta promenaden över gatan kändes som ett maraton. Skulle han skuta mig i ryggen. Många tankar snurrade medans jag tog mig i säkerhet. Vände mig om en sista gång och så att han var på väg mot kiosken. Flämtade ut och satte mig i säkerhet vid dåvarande Bussgods. När min buss kommer in är jag fruktansvärt snabb att sätta mig i den. Sedan händer det saker. Hela området vimlar av Poliser och kriminalare. Bussar söks igenom och vi får reda på att en man har utfört ett väpnat rån på Pressbyrån och tros finnas i området. Allt står liksom väldigt still. Man vet att en väpnad rånare finns i området så att alla fordon söks igenom. Tar en stund innan bussarna får åka därifrån fortfarande med vetskapen om att han finns där ute någonstans. Så lämnar vi busstationen. Får sedan reda på att dom gripit honom via radion. Varför denna händelse gör sig påmind så här många år efteråt har jag ingen förklaring på. Men jag tror att det har något med insikt att göra. Behålla sitt lugn och sinnesnärvaro.

Allt kom av sig!

  Allt kom av sig! I flera dagar har man kunnat promenare och sett hur våren gjort framsteg. Så vaknar man och drar upp persiennen. Ser det ...