Så är då kretsloppet igång igen. Skolorna har börjat. Kravallknotten och tonårsplösarna utvilade efter sommarlovet. Man anade en viss oro redan i måndags. Förträngde det hela och njöt av de sista dagarnas lugn och ro bakom ratten. Redan nu har jag gått ut stenhårt med disciplin i bussen. Bälte på och sitt tills bussen stannar. Samt kliv av bak. Detta system fungerade nästan i våras. Det där med att sitta still och fastspänd och sedan kliva ut bak kräver nog några år till. Möjligen kanske en livstid hos en chaufför. Man vill liksom gärna vara först ut ur bussen. Gärna kliva av fram med. Så står dom där med långnäsa när dörren öppnas bak. Tittar upp. Möter min blick och min stämma som säger –Vi kliver av bak! Då klickar det till och symtomen JSUFIAF (jag skall ut först i alla fall) slår till. Vet inte hur man ska tackla detta. Kan möjligen vara någon sorts tävlingsinstinkt att ständigt ligga på topp och vara först.
Lita annorlunda är det att transportera de mer suspekta tonåringarna. Idag har kategorin blyga och lågmälda flickor försiktigt klivit ombord och med mycket låg röst sagt något. Jag som under femton års tid stått på en scen och spelat musik på hög volym. Där emman haft en cymbal i vänster öre och Herr Sundströms ylande gitarr i höger. Ni förstår själva att en lågmäld röst i en motorljuds miljö och bingosorls fylld buss inte direkt är någon höjdare. Så den lilla lilla lilla försiktigt späda rösten som säger något. Själv måste man luta sig fram och säga ursäkta fast oftast blir det VA! Då säger rösten inte fullt så försiktigt –Jagharintefåttnågotskolkortän och rodnar. Sedan kommer det –Fårjagåkaändå? Jo! Så viftar man bort dom.
Sedan har vi då dom som är värre drabbade än vad jag är. Attribut är luv tröja, solglasögon, och gigantiska hörlurar. I bland toppas detta med en piercing i fejjan. Dom viskar inte. Säger egentligen ingenting alls. Bara går och sätter sig. Viftar man åt dom så brölar dom ut –JAGHARINTEFÅTTSKOLKORTETÄN! Med den stora rösten. Snacka går ju! Men höra när man är totalt instäng i en ljudbubbla. Bakom sina solglasögon. Gömd i en luv tröja. På något vis känner man sig rätt skonad ändå. Tänk att som lärare möta tjugosju såna varje morgon. Dessutom få in något bakom pannloben på dom. Pratat med några lärare om detta faktiskt. Sa att dom kanske kunde köra med en metafor. Typ: Hamstern är död men hjulet snurrar! Då svarade han mig att säger jag det i höst så någonstans i mitten av vårterminen så kommer eleven att fråga efter hamstern. Kretsloppet är igång och det är ganska enkelt att köra buss om man jämför!
