Det känns som om det kan bli riktigt varmt idag med. Fast jag skall inte klaga. Nät hade vi en sådan här sommar sist? När kommer nästa som är lika bra? Bara att fortsätta suga i sig av det goda vädret. Det blev ju ingen relaxmorgon igår så den tänker jag banne mig ha nu idag. Känns liksom behövligt. Gårdagens rivstart och jakt på rörmokare tar ut sin attribut. Klockan halv nio igår kväll var ordningen återställd här. Han var solo med sin lille son och hans dam var i Hudiksvall. Han gjorde sig besväret att åka hit kolla läget på morgonen och sedan återvända när hans fru kom hem. Det kallar jag service. Nu lever vi i så kallad glesbygd och då är det banne mig service upphöjt till två.
Han dessutom med att åka ner till Söderhamn för att lyssna på diverse nya förmågor. Alla är bättre på att spela än vad jag någonsin varit heller kommer att bli. Skillnaden är att jag har x antal års scenvana och kan stå där och publikfria. Något som dom inte lärt sig ännu. Krävs några år att utveckla det. Bara den lilla detaljen att hälsa på publiken på ett naturligt dråpligt sätt innan man börjar. Förstår deras nervositet. Har själv gjort samma sak. Min premiär spelning på i Hudiksvall på Köpmanberget minns jag ännu med våndor. Som 20 åring med artister som sedan skulle ingå i Iggesundsgänget och Östen mé Resten. Bosse Larsson som programledare. Vi kom dit i god tid. Transporterade av legenden Pesak Jonsson. Packade upp våra grejor på vad vi tyckte då var en jättescen. Kollade ljud och gick till logen. Efter en stund kom en av killarna fast då tyckte man gubbarna från Cedermarks in och undrade om vi kunde spela på deras grejor istället.
Visst inga problem. Ut på scenen. Packa ihop våra grejor. Vilket var en varsin förstärkare och ett trumset. Mer än så hade vi inte! Tillbaka i logen. Så startade det hela och vi blev inropade. Ut genom dörren. Den syn som mötte mig då. Den glömmer jag aldrig. Ett hav av musikteknik. Som tur var lotsades vi av Cedermarks och hittade varsin förstärkar. Hela Hudiksvall och delar av övriga Sverige i publiken. När jag hängde på mig gitarren kände jag hur mina ben började skaka. Vi började spela och skakningarna liksom spred sig från stortån och kulminerade vid knäna. På den tiden var det ju utsvängda jeans så det måste ha sett ganska kul ut med en kille som tittade mer på scengolvet är ut över publiken och fläktade bort allt scen damm med sina utsvängda jeans. Så här i efterhand ett kul minne. Då en pinsam upplevelse. Scenskräcken gick över men visade sig igen när vi på 90-talet gjorde TV för första gången. Det blev också bättre efter några gånger. Så steget från replokalen till scenen och tv/media är ett stort steg.
