EU-Bidrag

Denna morgon så råkade liksom mitt minne. Förmodligen en del av det så kallade “bakre memoryt” vakna till liv. Placerade mig strax efter vi gått med i EU mot min vilja. Arbetsförmedlingen hade också börjat med olika aktivetetsproteser. Företrädelsevis skulle man låtsas jobba någon stans utan någon lön. Bara med sin surt förvärvade stämplingspeng. På den tiden var det regeringen Persson som styrde regalskeppet Svedala. Då jag under ett tiotal år hankat mig fram som musiker och ströjobb samt stämplat upp resterande. Slogs fötterna undan ordentligt. Nu så var det låtsas jobb som gällde. Musiker var ju inte något jobb utan mer en hobby. Så någonstans där var kollisionskursen upprättad. Som låtsas jobbare så ska man göra samma sak som en riktig jobbare. Skillnaden är att den personen har månadslön och företrädesvis delegerar de skitjobb som han/hon tycker en låtsasjobbare skall göra. Nu för tiden Kallas visst detta för FAS3. Allt elände måste ju ha ett namn. Så här i efterhand vore det kul att se om inte den tid när man fick stämpla upp sitt deltidsarbete var bättre. Detta kallade arbetsförmedlarna “att glida omkring på en räkmacka” Nu var det inte detta jag skulle orera om utan fenomenet som dök upp i och med landets medlemskap i EU. EU-Bidraget. Ni hör väl hur det låter. Då på den tiden så dök det upp experter på området som det gör varje gång det dyker upp något spektakulärt inom sjukdomar, droger och som i detta fall bidrag! Arbetsförmedlarna informerade om detta med en underlåtande ton som talade om för oss i församlingen att det var minsann inget för oss drönare inte. Här var det konkreta förslag som gällde. Efter pausen på den informationen så undrade jag lite anarkistiskt försynt om när underhållningen skulle börja. Denna fråga fick dessa förmedlare att gå i spinn. Som tur var så såg dom inte vem som ställde frågan i församlingen. Vi fick namn på såna som kunde det där om EU-Bidrag och lämnade lokalen peppade upp till fotknölen i bästa fall.
Undertecknad funderade och kom på en lysande idé som vanligt. Om man får säga det själv. Ringde upp EU-Bidrags experten och stämde möte. Jag presenterade idéen i sin linda och tro det heller ej. Här tände experten till på alla cylindrar. Lysande idé! Självklart EU-Bidrag! Fanns liksom ingen tvekan.
Förundrad över detta svar tänkte jag “är det så lätt” även för en i pöbeln från arbetsförmedlingen. Sen kom problemet. Allt skulle vara klart inom en treårsperiod. Då insåg jag att det här hinner jag inte under den perioden. Minst ett år till förberedelser och forskning. Ett år till att fotografera allt. Sedan ett år att förställa. Så jag funderade en vecka och tackade sedan NEJ till allt vad bidrag heter. Så här i efterhand undrar jag om inte det ändå hade varit värt att försöka. Liksom fått sprätta en och annan arbetsförmedlare på nästippen. Slagit mig för bröstet och sagt “kolla vad jag kan”! Nu lämnar jag idéen till någon annan som kanske läser detta och hoppas på att få ett slutresultat i min hand.
Vad det hela gick ut på! Jo! Då man kuskade runt i landet för att ta sig från pub till pub med den “hobby” som man bedrev så såg man ett antal onödiga och dyra byggnader. Idéen var att ge ut en bok var namn var “VARFÖR I HELVETE BYGGDE VI DET HÄR”! Ni förstår ju själva att det finns ett antal såna i varje kommun. Så egentligen så är det nog ett uppslagsverk som det handlar om. Som tur är kan man säga NEJ ibland!