söndag 25 november 2012

Vådan att inte använda Reflex

”Det står någon på vägen.”
”Det är bara en gran.”
”Varför skulle någon ställa en gran på vägen?” Kvinnan rotade i handskfacket och plockade fram en tummad filofax. ”Bob, det är 96 dagar kvar till julafton.”
”Vem har sagt att det är en julgran?” svarade mannen bittert.
”Du kan väl åtminstone sakta ned?”
”Blunda och låtsas att du åker droska. Det är bara en gran.”
Det var ingen gran. Det var Jona som förvisso, av en ren slump, just nu önskade att han hellre hade varit ett barrträd.
”Har du någon gång sett en gran springa förut?”
”Mmm.”
”I vita gympaskor? Du borde vända om.”
Hopknycklad likt en dålig dikt i diket låg Jona och flaxade med långfinger och pekfinger på högerhanden. Resten av kroppen var dåligt ansluten till nervsystemet och synen kom och gick som tv-kanalerna ute i skogen. Här och var stack benpipor genom den väv av kött som var Jonas kropp. Han var onekligen illa däran men hjärnan flöt ännu tryggt omkring i sitt håriga lilla akvarium och sände ut kommandon till olika kroppsdelar som gjorde sitt bästa för att vara den grå klumpen till lags, men misslyckades. Ovanför svävade molnen förbi obekymrat över himlavalvet och hånskrattade åt den mänskliga misären. Ett av dem fångade Jonas desillusionerade uppmärksamhet. Det var ovalt till formen med två parallellt utstickande molnpelare som med en osund mängd fantasi och lika mycket vilja fick den att se ut som en hare. ”Det är ändå något särskilt med harar” tänkte Jona varpå medvetandet sprang iväg för att leka kurragömma med sig själv bakom lillhjärnan.
En hand dök upp i synfältet från ingenstans och drog upp Jonas rangliga kropp från marken. Himlen skiftade i nyanser från grönt till blått, gräset var otvivelaktigt grönt och handen rynkig men värmde på samma sätt som en tunga i örat. Jona såg sig förvirrat omkring på omgivningen och på handens ägare som hade ett för honom obekant ansikte. Träden glittrade och knoppar slog ut för att förvandlas till blommor vars välgörande dofter sökte sig in i tacksamma näsborrar. Det var naturens eget fyrverkeri. Det var Moder Jords eget parfymeri. Jona kände sig lättare till sinnet än han gjort på evigheter.
”Alltid trevligt med ett nytt ansikte”, sa handägaren och log brett mot Jona. Det var en välgödd kvinna med grått rufsigt hår som pryddes av små blommor, illa sammanflätade av feta barnfingrar. Det var fult men det fungerade. Hon var klädd i lång särk vars textur påminde starkt om bark. Jona sträckte fram sin hand i smyg, kände efter och konstaterade att det var lika mjukt som siden. Det var helt klart något underligt med det här stället.
”Jag heter Mona.” sa kvinnan medan hon försökte fånga Jonas blick på samma desperata men likväl pedagogiska sätt som förskolefröken försökte göra med den där underliga killen som pratade för sig själv. ”Är du hungrig?”
”Jag är nog alltid hungrig.” svarade Jona.
Mona tog hans hand återigen och som om Spock satt i ett rymdskepp högt ovanför dem färdades de genom det paradisliknande landskap. Ingen mark hade besudlats med ringlande asfaltsormar. Vem vill köra bil när man kan glida genom luften som en humla hög på socker?
”Okej, ponera att det gick till så här då: Någon förvirrad själ har sett fel i almanackan och skaffat sig en julgran alldeles för tidigt. Eftersom han eller hon var ute alldeles för tidigt finns det ännu inga julgransfötter ute på marknaden. Därför tar han eller hon ett par gamla gymnastikskor som ingen, inte ens Röda Korset, bryr sig om längre och ställer den i tills vidare. Efter ett tag vaknar personen upp ur sin förvirring och inser att det är långt kvar till jul och försöker göra sig av med granen.”
”Hur kan du vara så jävla dum? Ett, har du någonsin sett en gran med två stammar? Två, varför skulle någon åka ut på en motorväg mitt ute i ödemarken för att göra sig av med en gran? Tre, har du någonsin hört en gran ropa hjälp medan du kör på den?”
”Påstår du att jag är en dålig förare?”
”Men…”
”Jag har aldrig kört på en gran förut. Jag vet väl inte hur de låter.”
Jona fann sig själv stående tillsammans med Mona utanför en orange liten stengård. Han kunde inte låta bli att fundera över vilka sorters stenar som var naturligt färgade i orange. Han kom inte på särskilt många. Mona, som såg ut som ett träd med en dålig hårdag bakifrån knackade på dörren och en liten gubbe öppnade. Det var ett bekant ansikte. Det var en bekant bakelse. Det var morfar och det var en Schwarzwaldtårta. I bakgrunden stämdes en luta upp och kompades av femstämmigt fågelkvitter i gladaste dur. Morfar bjöd in de två besökarna och visade dem till ett knarrigt litet bord medan han skar upp tårtan med ett rosenblad. Kroppen såg lika gammal ut som alltid men han rörde sig utan några som helst problem och slog sig ned i ekstolen med en lättnadens suck som mest uppbådades på grund av gammal vana.
”Du är här nu.”, sa morfar och vände sig mot Jona.
”Det verkar så.” svarade nykomlingen befriat och tog en tugga av tårtan.
”Hur mår mormor?”
”Hon har inte hört av mig på ett tag.”
Samtalet ringlade sig fram försiktigt mellan de tre munnarna som samlats kring bordet. Knutar reddes upp, frågor fick oväntade svar och morfar plockade fram en fiol och stämde in i den mystiska lutans ackord. Jona lutade sig tillbaka i sin knarriga stol och njöt av tillvaron. Han ville stanna.
En mörkblå bil med bucklig front svängde på motorvägen och ändrade färdriktning. En mås iakttog u-svängen från ovan och glömde bort resultatet av sina tankar kring meningen med livet. Den gav upp.
”Den där getingen är faktiskt det första som irriterat mig på det här stället”, konstaterade Jona lite lagom bekymrat.
”Vilken geting?”, undrade Mona och tog upp en liten groda ur fickan som hon släppte ned försiktigt på golvet.
Surrandet tilltog alltmer i styrka tills det nådde fullständigt öronbedövande nivåer. Jona låg på golvet med händerna för öronen medan morfar och Mona gjorde sitt bästa för att trösta och lugna ned honom. De blev kommenderade att ta bort getingen, att få ljudet att försvinna men de stod maktlösa inför vad de inte själva kunde förnimma. Det lät som om en armé bestående av hundra borrmaskiner stämde upp till sång och skrikandes började Jona släpas över golvet med sina två nyfunna vänners utsträckta armar efter sig och så: Poff! Han visste inte om det var han som försvann från drömvärlden eller om drömvärlden försvann från honom. Kanske stod morfar och Mona kvar med schwarzwaldskladd runt munnarna och såg på varandra i förundran?
Likt en trög garagedörr öppnades ett öga som stirrade omkring sig och fann en orörlig kropp. En geting cirkulerade över den, landade emellanåt för att uträtta särskilda getingärenden och flög sedan återigen i cirklar. Två fingrar lyftes i ett försök att skrämma bort den nonchalanta insekten som dessvärre brydde sig föga. Jona blickade upp mot himlen. Molnet som liknade en hare var försvunnet och ersatts av en grå och själlös smet som till skillnad från han själv saknade såväl början som slut. Allt fler getingar sökte sig till platsen för Jonas olycka och i ögonvrån kunde han uppfatta små svarta gestalter med antenner som gick på ett led över hans kind. ”Jag slutar här”, tänkte han, lyfte sitt långfinger och slöt ögonen medan hans kropp fortsatte att plundras av giriga små insekter.
Bilen med den buckliga fronten stannade vid vägen och resenärerna sprang ut ur den och vidare ned i diket. Kvinnan såg på den tillknycklade kroppen, vände sig om och tog sig en titt på bilens motorhuv och kunde inte låta bli att jämföra. Det var ingen gran. Det var en död. En död.
Det var som ett rum utan väggar eller som ett rum med väggar överallt, målade i svart. Det fanns ingen antydan till ljus någonstans men Jona var säker på att han hade öppnat ögonen. En kall bris drog förbi men ersattas kvickt av än mer tomhet av den där otäckt beslutsamma sorten. Han kände framför sig med fingrarna men kände inget och började istället springa. Jona visste inte om han rörde sig i någon riktning överhuvudtaget och gav upp efter ett tag för att istället sätta sig ned på det som borde ha varit ett golv men som inte på något sätt kändes mot hans kropp. ”Här var det mörkt.”, konstaterade han med en suck. Det verkade inte finnas någonting att göra åt den saken. Granen ströks från önskelistan. Allt han önskade sig nu var en glödlampa. Och ett eluttag. Det var för mycket begärt.

Allt kom av sig!

  Allt kom av sig! I flera dagar har man kunnat promenare och sett hur våren gjort framsteg. Så vaknar man och drar upp persiennen. Ser det ...